Friday, October 29, 2004

min syster gråter
fyller en plåtskål till
brädden

ställer i rummet;
hoppas den ska
locka till sej min
sjukdom
du föreställer dej
hur hon gått genom
rummen

tagit farväl

hur hon provat
handskarna i
oxblod

en sista gång

och hur spegeln
skakat i frossa
när hon gått
förbi

Thursday, October 28, 2004

när hon kommer hem
har han ställt
en tillbringare sval skugga
på köksbänken

och krossat
vartenda glas i
skåpet
nattetid samlar sej
helgonen utanför din dörr

skrapar noterna från
sina kroppar,
lämnar på din matta

smyger vidare; är
noga med att inte
väcka dej
kallbrand packas
i läckra påsar;

ställs på hyllor

Wednesday, October 27, 2004

fiolen lyfts
ur solvarm låda

faderns ögon
strängar instrumentet

sonens fingrar
spindlar sej bort
över faluträt
chronos ler

efteråt
pressar hon tunna
skikt av luft
mellan fingrarna;
lyfter försiktigt ut
honom ur
pupillen

Sunday, October 24, 2004

detta; att ställa sej
utanför, att titta in

att vara isolerad och
välja isolering

för den tunna, nästan
osynliga väven
av vispad vanilj

och socker, att

svepa om sej och
låta sej sövas,
låta sömnen

fukta ögonlocken
med allt den lovar

och allt du ger mej
när du står beredd

med hudvarm filt
då morgonen

föder mej åter

när den blåsvarta
fågeln böjer sitt huvud
mot din fönsterruta;

lämnar svettiga kloavtryck
i ditt vattenglas


först då


Saturday, October 23, 2004

Ett lågmält surr som växer i styrka. Han vaknar. Sätter fötterna på kallt golv, gnuggar sig i ögonen. Sängen är den enda möbeln i rummet. Dygnsrytmen dunkar hårt i blodbenen. Väggarna är vita och kala, men det finns två fönster. Han har inga tofflor, och är naken. En kall hinna täcker varje centimeter av hans kropp och håller värmen inom honom. Hans naglar är alltid korta och välvårdade, men han har inga minnen av att någonsin ha klippt dem. När han drar handen över den kala hjässan är det som om det är första gången varje gång. Han går fram till fönstren och tittar ut. Ser ner på nakna lemmar, vita armar, långt därnere ett stilla kön, och ännu längre ner två långa smala köttpelare som slutar abrupt i en tjock flod av tyg. Plötsligt faller gardinerna våldsamt ner framför fönstren, och rummet börjar skaka. Han faller till golvet. Det känns som om något lossnar inne i skallen, faller och stöter runt. Han har ofta huvudvärk.
Barnen har blanka knivar i händerna. De har långa smala huvuden. Lakanen byter man varje dag, för han svettas ordentligt. Barnen byter lakanen. När de gör de lägger de knivbladen i linje med hans ryggrad. Skuggorna avlöser varandra och vandrar uppför sina egna reflektioner i stålet. Deras fingrar är blodstinna. Han gråter när de rör honom, men de ser inte för han har alltid ögonen slutna när de är i rummet. När de gått andas han i hårda korta stötar och lyckas nätt och jämnt trycka på larmknappen. Sköterskan med de mjölkiga ögonvitorna lägger små torra lila tabletter på hans tunga och ger honom bittert vatten att svälja med. Ett av barnen lämnar alltid kvar sin kniv; som ett löfte om mer, ett löfte om förlösning. Samlingen under hans säng börjar anta groteska proportioner. Han funderar på att erbjuda sköterskan kallt stål i utbyte mot mer piller. Han är säker på att barnen skulle samtycka.
Han stöpte och formade drömmar med kvicksilver; man betalade honom en kopparslant och viskade ens fantasier i hans öra, och sedan började han jobba. Oftast var det små drömmar; han behövde inte mer än några centiliter kvicksilver, och ett par timmar, och sedan hade han resultatet, fragilt och tunt som ett andetag, men färdigt att användas. Slutprodukterna förvarade han i små träaskar, med mottagarens namn inbränt i locket. En dag stängde han sin lilla butik; ingen visste varför. Dagarna gick, och det förblev stängt. Oroade kunder vankade av och an utanför hans fönster. Så fick en ung flicka för sig att ställa sig på en sockerlåda och titta in genom fönstret. Han satt vid sitt arbetsbord, och trots avståndet, och det faktum att han bara hade en liten lampa tänd, kunde hon tydligt se den lilla asken som stod på bordet, och tårarna som hade samlats i urgröpningen av hans namn.
På branten av klippan har någon ställt en enorm glasruta. Den mäter säkert trettio gånger trettio meter, och skimrar rofyllt i varma rubinröda nyanser. Kvinnan i de smutsgula gummistövlarna stannar upp, drar djupa andetag. Känner på glasrutan, försöker hitta en spricka eller en söm, men finner ingetdera. Besviken öppnar hon boetten på rovan hon har hängande i en silverkedja runt halsen; tar ut en tung svart hammare. Tårarna rinner nerför hennes kinder när hon tar sats och måttar slaget. I sömnen vrider sig mannen oroligt fram och tillbaka, och små beska droppar tränger fram bakom hans ögonlock.
cirkeln sluter sej
centurionerna sänker lansarna
gnuggar blodet ur tandköttet

stora vita kattdjur stryker
kring din bädd, märker
ut sina revir
den siste lämnar
en ögonfrans på
tröskeln, viskar till sej
en lovande port
och drömmer om
dom av er som
ska bli arkeologer
muren lutar sej
mot den arkebuserade
beklagar händelsen,
men känner sej
våldsamt utnyttjad
flera här skakar
loss drivor av snö
ur lockarna; målar
starka vokaler över
färska knäskålar

Friday, October 22, 2004

Det är ingen hemlighet att invånarna i Xi-Dhangprovinsen är extremt vidskepliga. Så tillbringar kvinnorna merparten av den vakna tiden vid spinnrockarna - besöker man vilken by som helst i Xi Dhang kan man vara säker på att det alltid någonstans är en spinnrock igång; deras oupphörliga surrande fyller luften långt in på kvällarna. Kvinnorna tillverkar ögonbindlar i renaste silke, till männen som till vardags befinner sig ute på risfälten. Ibland drar männens arbete ut på tiden, och man befinner sig fortfarande ute på risplantagerna när det mörknat och knappt ens månen lyser vägen. Då tar man på sig ögonbindlarna, eftersom man räds de smala, finlemmade varelser som bor i dimman som stiger ur vattenpölarna. Enligt sägnerna är dessa varelser ute efter mansögon, vilket är anledningen till att man täcker över den delen av ansiktet. Genom det tunna silket är det inga problem att navigera, och arbetet kan fortgå som vanligt. I bambuhyddorna i Xi Dhang darrar barnen i orolig sömn; deras fingrar ligger som spindlar på huvudkudden.
pressar ner dom
sista tårarna
i ampullen &

begraver
under lärkvingen

ni tar mej inte levande

den här platsen är märkt, den
här platsen är lovad

du ska dra ett fuktigt moln
över mina ögon, du ska gömma
allt som plågar och lämna
efter dej en vit krita

när du stiger ur cirkeln
dom borrade sej in
i skallbenet på honom
med tryckluft
frilade kraniet
pumpade in sjuttio
centiliter natt och
sydde ihop med
silkestråd

affischpelare viskar hans namn nu
säjer han har hittat hem

när du var liten gav
dom dej en
nyckel av silver

den låg på kylning i
din bultande handflata

år senare öppnar du
handen; får anstränga
dej för att se den