Monday, November 22, 2004

Anteckningsboken i silver - den som ligger på bordet i Mästarens kammare - bör inte anses som lättsam lektyr. Tvärtom: Den som öppnar den och väljer att bläddra bland dess blad riskerar att skära sig både i fingrarna och i skallvävnaden. Dess indexsida består av små svarta krumelurer som börjar röra på sig framför betraktarens ögon och förvandlar sig från till synes enkla ord till sådana kombinationer som i bästa fall är kräkningsframkallande. Bläddrar man vidare finns en sida där man själv kan ta loss orden och arrangera om dem efter egen vilja; en sida med namnen på dem som ska dö den närmsta minuten, och när det sker bleknar namnen och faller av sidan som aska; en sida som är en spegel, med den enkla skillnaden att den som betraktar sig själv för länge känner en plötslig önskan att utöva våld; och en sida som förtäljer olika historier varje gång den slås upp. Längst bak i anteckningsboken har någon hastigt krafsat ner orden Borges was here.

Sunday, November 07, 2004

rummet skakar

begånget våld pudras
över grytor och
pannor

bryter sej in
kvinnor och män

jag bad om torka
jag bad om regn
jag bad om bilder
av monstren, och

kvinnor och män
kvinnor och män

jag samlade stiltje
jag samlade storm
jag samlade solsken
i svarta påsar för

kvinnor och män
kvinnor och män

jag bad om tystnad
jag bad om tårar
jag bad er förklara
era avsikter med

kvinnor och män
kvinnor och män

jag bad för mitt liv
när dom närmade sej
men timmen var sen
och dom fjärmade sej

genom bindeln
bland åskådarna
kunde jag se

kvinnor och män
kvinnor och män
hon

till sara lagré

du byggde spröda
tunna rör,
att leda genomskinligt
bränsle ända in,

du byggde bron efter
den första ritningen
Han färdigställde
med Sin blodbultande
penna, och först efteråt,
i hinnan mellan
natt och gryning

(när världen på nytt
skrek ut sin sorg
över alla glömda)

lades pennan ner, och
Han flämtade över
styrkan i länken mellan
oss, mellan mitt skal
och ditt lim, och
över blanka ögon som
speglar stegen
över rosenbron, och
över nya öron som
tar dess knarrande som
portkoden

till Hans rike
sepia

senare får jag för mej
du har blinkat

sepian smälter ut;
väter pappret innan
handen sluter sej om

dej, en sista gång
souvenir / julgransglitter

vi väntade bara tills
barnens ögon glittrade
när vi gick förbi, sen

lämnade vi den här
platsen, packade
planeten mellan
flämtningarna och
tungan,

gav oss av
norrsken

stilla; stilla nu,

den som rör sej
plågas

hur länge har du
vetat det, och
varför har du

inget sagt
bestick

mellan fingrarna faller
jag ut över markerna

solfjädern sprider sej
över det enda som lämnas

som dom vill ha det
dun

fjädern hon lämnade
på platsen sög åt sej
av honom; hon

klädde sej och spred sej
över horisonten
nymåne

skuld draperar sej
över ögonvitorna på
den nyfödde

hans fingrar stavar ut
ordet över filten

nu och sedan smälter ihop
i moderns bröst

sötar mjölken
destillat

ena sidan till den andra
inte riktigt, inte ens förfalskat
endast skuggan av röken
av en droppe destillerat vatten
på en krossad spegelskärva
i din hand

avstånd är sånt dom befattar
sej med innan dom går vidare
och krossar nästa dröm
berusning

och du dallrar
dina principer i
feta klasar framför
dom som ändå
aldrig fattar

det klär dej att du
inte somnar ifrån
ditt straff

Tuesday, November 02, 2004

e-h j.

jag satte upp din
bild ovanför firmamentet

vad tjänar våra
sanningar till; dom

släckte ljuset och vi
tappade kartan
monsun

mätt nu, strilar endast
som tre andetag
genom trädkronorna
ett för dej,
två för dej,
och tre för dej, min kära
kyla

permafrost, liljor
lämnar spår i
myllan;

vår resa är
ett begrepp, inte mer
ice

du väntar

dom dröjer med
skalpellen;

bara en
tusendel av en evighet
lämnar du oss
51,10

gradantalet lämnar mej
utanför kretsen
lägger ett skimmer
av mysterium över
min hjässa, luften
dallrar en fuga

lönnmord, vänner
fun

somliga här njuter
av ditt ansikte
när du gått hem
läppstift

smeten där du
lämnat in
skriker mej hem