Saturday, May 21, 2005

appellation

jag ber om
att bli lyft ur
fotografiet

ljuset

jag intalar mej
att det måste
vara något med
ljuset
morgonbön

du är större

välver dej
över levande
och döda

målar en röd
spade
i handen på
den utstötte

strör sömn
i ögonen på
den lämnade

och tar sältan
ur tårarna

du är större

än alla våra
samlade andetag

hav förbarmande
bordeaux

svart värdinna
du tar silverklockor
ur varje por

begraver i
marken, när
du vänder din
uppspärrade mun
mot himlen

skriker jorden
med dej
koltrast (reprise)

bröt sej ut
och skrev hem:

kärlek väger
sextioåtta gram här,
inte mer

och vet att
ett halvt
handavtryck
på någons panna
räcker
för att rädda oss
vid pulpeten

vid pulpeten
samlas vi på nytt
och virkar in små
silvertrådar i
ögonen på dom
sovande

och när du vaknar
upp är allt
precis som förut

Wednesday, May 11, 2005

kung midas
välkomnas in
i oss;

ett knappt
hörbart skrik

när guldet
blir till hud
i andraklassavdelningen
på nattåget till trieste
surrar en silverhumla
bakom örat på
en kvinna som vikt ihop
landskapet på mitten;

lagt under kudden

som en karta över ett
land vars språk man
ångrat att man
en gång lärt sej
som koncentrerade
ljuspunkter
ur barn som
måste hata

som ännu varma visitkort
över pannan
på den sjuke

som tråden dragen
genom kroppar
och år

som söm till söm
puls till puls

som slutna ögon i
övergivna rum

som den ofärdiga
tanken strypt i
barnsäng

som alla överblivna
fingeravtryck
pressade mot glaset
som skiljer oss
från dom

som söm till söm
puls till puls

som skuggan som
slumrar i mjölken

som sårens längtan
efter rött salt

som täckta vingslag
över vidderna

som söm till söm
puls till puls

som sötat mörker
lovat till alla dom
som faller på knä

som människogråt
framlagd och dyrkad

som den tummade
biljetten
till den absolut sista
föreställningen

(som det som bultar
på andra sidan draperiet;

bultar)

som söm till söm ...

Sunday, May 01, 2005

visste vi
att vi gick
mot slutet

att vi hade
slutit oss
mot all form
av kommunikation

bildat en cirkel
runt en torr vedhög
och ett barn
vars ögonfransar
piskade upp alla
dom frågor
som legat orörda
sedan träd
lagt skugga över
den mark vi
tilldelats
och sedan förnekat

stod det utom allt
tvivel att man uppfattat
oss som utvalda
att rulla ut den
matta man sytt av
våra fienders skinn
beträda den varsamt
och kupa händerna
runt dom glasfåglar
som samlats för
att tonsätta våra böner
memorera dom

det spelar ingen roll
att vi haft förtroende
det lämnas inget kvar
att ramas in och
hängas på väggarna

utom jorden
fuktig över dom
ansikten som valts
ut att begravas
under tyst överinseende
av den himmel
dom förtjänat

ingen sjöng där då
ingen sjunger här
nu

precis som det
bestämts
i foajén hukar
ismaskinen under
minnet av
den smorde

i motellrummet
blinkar en kvinna
bort tokyo

det säjs att
en man ska
stiga fram ur
grön rök-
två av dom utvalda
höjer sina fingrar

och påminner vinden
om att vi finns
dom har
rivit våra
tält, givit
oss jord

tyvärr, frände
nu ber
vi för våra liv
en man i genua
faller i djup sömn
drar minnet av
havet om sej

kysser nätet
han fångats i
du ville inte
ha något
förutom frusna
lingon i handen
på en flicka
som lärt sej
räkna mellanrummen
mellan dina
hjärtslag
veritas

vind och
snö
la sej som
ett täcke
över oss,

ord föll
ur våra
fienders
munnar,

betydde
ingenting
i utkanten av
staden dör
flugor som
människor
inne på toaletten
till corazon bar
apropå
kedjor
såg du bödeln
dra ett palmblad
över ögonen
på den
nyfödde

betydelsen
är motsatt
det ögonblick
som slocknade
när Gud bestämde
sej för att
skona oss
eld faller
desperation
i ett set fingrar
över nummerskivan

inget undgår dej